Bingohistoria

Spelet Bingo är inget nytt fenomen, spelets ursprung kan spåras så långt tillbaka i tiden som 1530-talet. Man säger att bingo är en variant av det klassiska lottospelet från Italien ”La Giuoco del Lotto D’Italia”, som fortfarande spelas i landet varje helg. Denna Italienska version av spelet lotto spred sig vidare till Frankrike under den senare delen av 1700-talet och kallades där för Le Lotto. Det var under den perioden som det klassiska spelet Lotto växte fram och blev det spel vi kallar Lotto idag.

I det spelet så använde man sig av spelkuponger och spelmarker, spelkupongerna var indelade i hundra rutor, nio lodräta rader och tre vågräta. Varje vågrät rad hade fyra tomma och fem numrerade rutor som var slumpmässigt utplavcerade. Numren skrevs ned på brickor av trä som sedan stoppades ned i en tygpåse. Den översta vertikala raden innehöll numren från 1-10 andra raden 11-20 och så vidare upp till 90. Alla spelkupongerna var olika, förutom kupongerna så använde man sig även av spelmarker med nummer från 1 till 90. Varje spelare som deltog fick en Lottokupong, sedan drog en utropare en av de numrerade träbrickorna i påsen och ropade upp dess nummer. Om en spelare hade det numret på sin spelkupong så täckte man över det. Den spelare som först fått tre täckta vågräta rader vann.

På 1850-talet är det väl känt att man använde en variant av Lotto i tyskland för att lättare lära barnen multiplikationstabellen i skolan. Man använde även olika varianter av Lotto för att lära barnen historia, stavning och namn på djur. Förfadern till den moderna bingon kallades ”Beano” och spelades flitigt på karnevaler i Amerika.